Fick ett härlig bild från min vän Carmela på hennes båt och vad ligger där jo min bok som en skön interiör. Finns bara inget bättre än att ligga på en båt och läsa böcker. Kanske sova på båt förresten. Otroligt skönt. Eller vad säger ni?
Voyage, Voyage/ C
Dressed For Success/ C
Jag fick en länk till en artikel från min förläggare Ebba Östberg idag. Hon skrev att den var intressant. Och det får jag sannerligen säga.
När man arbetar i min genre med kungliga faktaböcker får man normalt sett inte ynnesten att omnämnas på debattscenen. Men jag har tydligen lyckats göra ett inlägg i den moderna monarkidebatten den här gången. Om kronprinsessans vanlighet. Något som jag precis som Björn af Kleen tycker det intressanta med Victoria. Men inte alls tror är någon grund eller ens risk för att monarkins popularitet ska avta – utan tvärtom är det som gör henne så älskad.
I »Victoria – ett personligt porträtt« lägger hon bort titlarna. Manövern är ett stilgrepp men kan läsas som en symbol för något långt större. Det är en bok om två klassresor. Catarina Hurtig som stiger från Habo mot Noppes nattklubb. Och kronprinsessan som sjunker mot vardaglighet. Duon möts någonstans halvvägs. Närmare bestämt i playboyen Svante Tegnérs lägenhet på Grev Turegatan bakom Stureplan, där de två kvinnorna ska ha låtit sig förföras vid skilda tillfällen.
Svante Tegnér och Daniel Collert och tiden på Laroy när Kristoffer Ahlbom stod i dörren och högtalarna spelade N Sync var en del av hur jobbet på Den Kungliga Veckotidningen gick till. Jag ville skriva om det för jag tyckte själv att det var intressant såhär i efterhand när jag tänkte tillbaka på det.
Hon blir »du« med kronprinsessan redan vid andra frågan, där på hotellterassen i Addis Abeba. Men när Catarina Hurtigs första exklusiva intervju med Victoria publiceras över tre uppslag i Svensk Damtidning är kronprinsessan ändå konsekvent niad. Catarina Hurtig redogör själv för denna mediala charad i sin nyutkomna prinsessbiografi »HKH Victoria – ett personligt porträtt«. Den är formulerad som ett öppet brev till blivande statschefen. Förtroligt intimiserande. En furstespegel i Facebookformat.
Den tänkvärda artikeln av Björn af Kleen finns här. Vad tycker du?
It’s Gonna Be Me/C
Idag är en sån där dag när man jobbat med något i dagar och veckor och i år rent mentalt och förberedelsemässigt och sen är allt plötsligt över och man är klar. All planering, all förväntan, all förberedelse.
Allt det som började när jag fick jobbet som hovreporter på Den Kungliga Veckotidningen vid millennieskiftet som vi hade full fokus på redan då, var över någon gång vid midnatt. Och nu sitter jag här och försöker samla intrycken av en fantastisk bröllopshelg.
Ungefär som när man fött ett barn eller skrivit klart en bok eller något annat stort och liksom bara njuter av att man är klar.
Nu börjar ett nytt kapitel och ni som känner mig fattar ju att jag redan har börjat skriva det :) Det är dags för nya böcker och nya barn. Men just nu just idag är jag klar.
En annan som är klar är Daniel. Prins Daniel som jag ska försöka att titulera honom nästa gång. Alldeles innan han tog till orda igår sa jag i norska NRK där jag var expertkommentator under hela bröllopsmiddagen att jag var säker på att ingen kunde överträffa kronprins Haakons tal till Mette Marit på deras bröllop 2001. Men då gjorde Daniel det.
Där satt jag i korgstolen i utomhusstudion bredvid Grand med utsikt över slottet och småfrysandet blev till en värme inombords när vår nye prins gick igång. När vi andra sedan var igång igen med vår livesändning och programledaren frågade mig om min åsikt var jag för ovanlighetens skull helt stum och sen när Elaine Bergqvist benämnde det som en retorisk knockout kunde jag ju bara få fram att det mer än allt annat var en rojalistisk knockout och att han var i hamn. Daniel, det är så, jag menar det. Du talade dig in i alla våra hjärtan igår. Fastän du bara varit prins i 24 timmar är du hemma. Du är klar.
Jag Vill Ha En Egen Daniel/C
Min stora favorit från bröllopshelgen är ändå inte Albert utan den mest avlägsna kungligheten av alla. Var det nån som inte såg hans stora leende på konserten, på väg till kyrkan, på vigseln, på middagen där han pratade hål i huvet på Titti prinsessan Christina eller tvärtom.
På konserten på fredagen satt denne Naruhito och myste instämmande när Magnus Uggla vrålade Värsta grymma tjejen. För honom heter hon Masako. Eller hette i alla fall. Man vet av naturliga skäl inte så mycket om hans lovelife men de är fortfarande gifta och har en liten Aiko.
Det som fascinerar mig mest med denne man är att Naruhito tvingades fria tre gånger till Masako. Att han liksom fortsatte efter det där första nejet. Och efter det andra. Jag antar att han tog det där nejet med det där leendet. Både första gången. Och andra gången. Och att leendet var ännu bredare tredje gången för då sa hon nämligen ja.
Jag vet inte om han vet men det jag och alla andra fick höra och skrev under min tid på Den Kungliga Veckotidningen var att någon utövat påtryckningar på den stackars Masako och påpekat att det inte passade sig att säga nej till ett så fint frieri och till slut verkar hon tydligen lyckligtvis ha insett sitt bästa.
Att jag har varit hemma hos dem är svindlande. Vi åkte i vad som kändes som flera kilometer inne på det stora palatsområdet Akasaka i Tokyo och blev visiterade åtta gånger på vägen in till Det Kejserliga Hemmet.
Där, på palatstrappan skulle Victoria hovniga för Naruhitos far Akihito som var ännu mindre. Fast större. Kejsaren. Victoria hade berättat för mig innan om sin nervositet. Det är sådana stunder i karriären man liksom aldrig glömmer.
Efteråt blev jag intervjuad av ett japanskt tv-team som betraktade sin kejsare som en gud och min motsvarighet som ställde frågorna och alltså var Japans royal watcher nummer ett och hade varit det i två decennier berättade att han ändå aldrig haft den äran att se kejsaren live. Han frågade mig andaktsfullt hur det var. Hur karln såg ut. Rörde sig och var. Han som är en gud.
Eftersom Naruhito smäller högre än de andra kungliga högheterna som var här och tituleras Hans Kejserliga Höghet var han den flottaste av dem alla här på festen.
En liten man kan ha stor power. Fråga bara den andra Victoria. Med efternamnet Silvstedt. Om Hennes Lille Man. Maurice.
Big In Japan/C
Vid en snabb nostalgisökning på lillasyster Stéphanie och hennes artistkarriär hittade jag lite olika versioner av Ouragan och efter att ha sett Alberts outfit på bröllopet blev jag ganska full i skratt över den engelska versionen Irresistible.
”He is a maker of fashion, he is a faker of passion”
Det var faktiskt Victoria som stoppade vår möjliga början till romans precis som jag berättat om i nya boken och antagligen visste kronsessan något som jag inte visste eller så ville hon bara rädda mig från att få hjärtat krossat. Det är ju så det blir för alla inom ätten Grimaldi på grund av den där profetian från 1200-talet att de aldrig ska få bli lyckliga i kärlek.
”Can’t I simply forget him, cause I know I’ll regret him”
One Love To Give/C