Det var härligt att få fira denna välbevarade och vackra och intressanta 30-åring som vi alla älskar. Det var hit jag kom min första utekväll huvudstaden efter att jag träffat en mörkögd snygging på Idrottsgalan i Globen och han frågat om jag ville följa med honom till lite olika “tillställningar” och hälsa på lite olika “kompisar”.

Han tog mig till Riche och Café Opera och presenterade mig för Aje Philipson och Björn Borg och bjöd mig sen på Mc Donalds vid Centralen och körde mig hem i taxi och satt kvar och såg till att jag kom upp säkert till mitt tillfälliga övernattningsrum och själv försvann han sen som en nattens riddare hem till sin vackra fru som han då redan hade. Han vann min everlasting friendship där och då och nu har det gått tio år. Han heter Abbe Ibrahim och åren går men både han och hans Café består.

Longing For Lullabies/ C

Tack Maruschka för din vänskap och för den fantastiska premiären igår :) Tack Margo och Monica också. Btw vilka kontraster från Maruschka de Margo till Fridays och från champagne till chokladshake.

Lady Fantasy/ C

Jag älskar Erika också. Och nu blev jag lite nostalgisk när jag tittade på hennes blogg och bilderna från Onepiece. Jag skulle varit där i fredags @ Berns. Men var bortrest. Synd. Ingen passar bättre i en Onepiece nu än jag. Jag förklarar sen. Jag får väl sno få hennes. Precis som jag snodde fick låna det här:

Hang With Me/ C

Några andra som ville muminmingla och se film med sina barn var Carina Nunstedt, Abbe Bonnier, Michael Storåkers och Knut Berggren.

Hallwylska palatset har faktiskt till stor del gått mig förbi men tack vare Linda Skugge blev jag inviterad till storslagen visning av Huset som tiden glömde på Hamngatan bredvid Rose. Intressant btw att man befunnit sig vägg i vägg så många gånger i lite modernare miljöer hos Robert och Coci utan att känna till de fantastiska gemaken på andra sidan de murade väggarna.

Ellen Roosval von Hallwyl var dotter i familjen von Hallwyl och hennes liv kännetecknades av kampen mellan tidens konventioner och viljan att gå sin egen väg i konsten och kärleken:

“Man skall väl litet sätta sin prägel på omgifningen o inte bara göra som alla andra”.

Well. 100 år har gått men devisen bestått. För Linda och mig och ett antal tjejer till.

En av de bästa sakerna med att vara författare är att man får så mycket andra böcker från kollegor. I år har det varit barndomsskildringarnas och framgångssagornas år. Om vi inte visste innan att våra nu så bejublade stjärnor haft ett tufft förflutet så vet vi det nu. Det började med Micke Nyqvists sökande av biologiska föräldrar i När barnet lagt sig och Mian Lodalen och hennes barndom med en död mamma och galet annorlunda pappa i Dårens dotter och fortsatte med Andreas Carlsson och Live to win om vad som hände i hans lilla by i Småland när pappa plötsligt pekades ut som brottsling.

Mina hyllor är fulla av såna signerade pärlor som man läser på ett annat sätt när man känner personen mer än som läsare och känner till omständigheter och saker som inte fick plats eller som av hänsyn gallrats bort. Så gjorde jag ju i min HKH Victoria – ett personligt porträtt också. Jag avslöjade inte alla detaljer om andra kända människor och inte heller allt om mig själv. I romanform blir det annorlunda och med fingerade namn tänker jag berätta allt.

Till skillnad från de tre ovan hade jag en barndom totat fri från bekymmer. Jag var den lyckade storasystern med föräldrar som är lyckligt gifta än. Jag var lärarnas favorit med högsta betyg och modelljobb och egen häst. Jag var Skolans Lucia och Fröken Sverige-kandidat och Miss Småland där i lantlyckan och bibelbältet.

Helvetet mötte jag först sen, maskerat som Drömprinsen på Östermalm.

Read & leave comments